Tänkte lägga upp en dikt här som min lillasyster hittat och gjort om lite! Den är såå otroligt fin...så ville ni skulle få läsa den. Läs den och lämna gärna en kommentar!!

Det var en familj som hade förlorat sitt barn.

Deras liv fortsatte, men dom kunde inte glädjas åt något. Denna familjen har fler barn. Dessa barnen blev överbeskyddade, för att deras lilla barn inte fanns mer.

Pappan var ledsen, men han visste att nu så måste man försöka gå vidare. Men det var svårt att acceptera. Han grät och var sorgsen, men kunde även hitta ett skratt i bedrövelsen. Medans mamman, gråter och har svårt att gå vidare. Hon ville inte släppa taget om detta lilla barn. Den lilla pojken som inte längre fanns i jordlivet.

Någon sa till dom att deras lilla pojke mår bra där han är. Där fanns inget kallt vatten. Inga ledsamheter, inga sjukdomar. Han såg "ner" på sin familj. Och han såg hur ledsna dom var. Så deras lilla pojke var förtvivlad.

Den lilla pojken var med andra barn. En dag skulle dom ut på en promenad. Så alla barnen hade varsitt ljus som dom tände. Dom började gå, när någon frågar , varför den lilla pojken inte tände sitt ljus och följde med dom andra ? Pojken svarade:
- Det är inte roligt när jag ser att min familj är ledsna. Och ljuset är inte lönt att jag tänder , för det kommer att slockna snart av min familjs tårar

- Vi ska tala om för din familj att du har det bra. Att dom ska låta sig glädjas åt det dom har. Att dom ska släppa taget om dig, för det är dags nu. Dom ska minnas den tiden du levde, inte den dagen du dog. Dom ska minnas dig som du var. Och det kommer dom att göra.

Detta hjälpte familjen att gå vidare. Att finna glädjen igen. Att tänka på sin lilla pojke med kärlek.

Nu följer den lilla pojken med dom andra barnen och han tänder sitt ljus. Den lilla pojken vet att han en dag kommer att få träffa sin familj igen. Och han vet att inga tårar kommer att släcka hans ljus.

Väldigt tänkvärt...eller vad tycker ni?

Må gott all ni där ute

// Veronica