Obeskrivlig sorg är ordet. Jag försöker fatta och förstå. men det går bara inte. Han var ju så glad å pigg. Min lilla lillebror. Just det gör att det känns så obegripligt.
Jag tänker på min mamma å pappa som har det jättejobbigt nu. Man vill ställa allt tillrätta igen, men man vet att vad man än gör hjälper det inte. Han är borta. Man kan bara försöka hjälpa varandra ur sorgen och minnas Stefan precis som den glada, spralliga kille han var!
Varje morgon sen han gick bort har jag tänt ett ljus som får brinna tills vi lägger oss. Han ler och jag försöker möta hans leende med ett lika fint leende. Men det är svårt. Jag tänder ljuset  och ler och säger Godmorgon Stefan. Sen finns han med oss hela dagen! Och det kommer han göra tills vi alla finns hos honom igen!